Oscars klänning

Oj vilka minnen jag har fått uppleva de senaste timmarna. Hittade lådan med sommarkläderna och började gräva i den för att hitta kläder till Turkiet. Jäklar vad alla kläder ger minnen från Oz och Thailand. Varenda plagg har en historia och ett eget speciellt minne. Jobbigast var det att hitta "Oscars klänning", jäklar vad jag saknar dig lille man! Ingen person har någonsin fått mig att känna mig så vacker som han. Det känns som igår som jag rullade in till köket alldeles nyvaken med håret åt alla håll och kanter. Jag hade bara dragit på mig första bästa klänning. Han kommer fram till mig och säger, helt naturligt; "Jag tycker så mycket om dig, du är så himla fin. Det där är min favoritklänning, den är så vacker!". Nu sitter jag här i samma klänning med tårarna brännande bakom ögonlocken. Jag måste seriöst träffa de snart för att inte bli galen, mina gullungar och mina extraföräldrar. Önskar av hela mitt hjärta att de kommer till Sverige i sommar. Då SKA jag bara träffa dem!

Fråga mig inte varför men jag läste mailet jag fick av min värdmorsa efter att jag stuckit. Fy fan vad jag mådde illa när jag tänkte tillbaka på det. Och fy fan vad jag kände mig sämst. Så jävla anklagad för allting. Och så jävla svårt att inte ta åt sig när man får nåt sånt kastat mot sig. Fy fan vad jag är tacksam för Lena! Hade det inte varit för henne hade jag blivit kvar där i 9 månader till. Jag hade inte klarat 9 månader till. Jag hade kommit tillbaka så jävla nedtryckt så det finns inte ord för det.

Jag fick i förrgår ett kedjebrev skickat från henne. Det var ett brev som man skulle skicka till 8 personer. Och hon valde mig som en av de 8. Sjukt! Vi har inte setts sen december 2008 och har känt varandra i en dryg månad. Hon är en av mina viktigaste 8 personer men att jag skulle vara en hon skickad till var lite chockande men gjorde mig väldigt glad. Det ger mig hopp om att vi ses snart igen, att jag inte är bortglömd. För det är definitivt inte hon och hennes familj. Det känns som igår som jag fick skjuts av Lena ut till flygplatsen. Vi sa inte många ord på vägen dit. När vi kom fram tog jag snabbt ut mina väskor. Vi kramades ett par sekunder och sa båda två, nästan i kör "Nu går jag, annars kommer jag bara stå här och gråta". Sen vände vi oss från varandra, jag gick till incheckningen och hon gick tillbaka till bilen. Jag grät floder, anar att hon gjorde de också. Sen dess har vi inte setts och det gör ont... Men i sommar, då jäklar kanske det kan bli av, hoppas!

Nog med minnen, nu ska jag välja ut några få klänningar av mina alldeles för många =)