Den svarta kostymen ska av, kostymen är inte jag

Halvtidsresonemang... Ledig i 6 dagar nu efter att ha jobbat hälften av passen och därmed jobbat klart på ena avdelningen. Jag lyssnade på magkänslan och hjärtat och plockade bort två jobbpass trots att skallen tänker på de förlorade pengarna, pengar som jag ska ha för att klara av hösten. Men nu får kroppen vila lite från jobbet vilket den desperat har skrikit efter senaste tiden. Nu får skallen vila från jobbet vilket den också har skrikit efter. Mötte en persons dödsångest igår vilket var jobbigt. Hon dog inte igår men det var så tydligt att hon insåg att hon förmodligen inte har så långt kvar. Hon hade verkligen panik. Hon ville verkligen inte bli lämnad. Jag brydde mig inte om att jag hade massa annat att göra. Jag satt bredvid hennes säng och strök henne över händerna och på kinden. Hon grät. Hon frågade varför det hade blivit som det hade blivit. Hon sa att hon inte skulle ligga där utan hon skulle ju vara ute i naturen som hon alltid hade varit. Jag sa inte mycket. Jag kunde inte med att följa sjuksyrrans råd, det rådet om att man ska säga "det kommer bli bra". För det vet jag ju inte. Jag har en annan boende som klart och tydligt berättat att när man bor på äldreboende vill man inte höra vad någon tror, man vill höra vad någon vet. Det är en tillräckligt otrygg situation ändå. Och med de orden i bakhuvudet kunde jag varken säga vad jag trodde eller vad jag visste, för vad vet jag? När jag sen gick ifrån henne skrek hon efter mig, skrek på hjälp. Då var det min tur att gråta. Fy fan.

Slutsatsen jag kan dra efter halva perioden är att jag växt väldigt mycket sen förra sommaren. Jag är väldigt trygg i vad jag gör. Jag utstrålar en trygghet till de boende som gör de trygga med mig och i situationen. Jag har en förmåga att få folk att skratta, såväl boende som personal, och jag har inget emot att bjuda på mig själv. Jag har ett lugn som jag inte visste att jag hade. Jag kan metodiskt genomföra medicindelningar utan att tveka på om jag gör rätt eller fel. Jag låter saker ta sin tid och tar mig gärna tid för en extra pratstund här och där. Jag märker att jag är uppskattad bland både personal och boende vilket betyder mycket. Efter 3 veckor är det boende som säger att de blir glada när de ser att det är jag som kommer och jobbar. Efter 3 veckor är det boende som tycker det är tråkigt att jag genomfört mitt sista pass där. Efter 3 veckor får jag lova boende att komma ner och hälsa på dem. Det värmer mitt hjärta och får mig verkligen att inse att jag valt helt rätt genom att studera till ett yrke med människokontakt.

Det värmer mitt hjärta när man får den i vanliga fall arga och smådementa kvinnan att skojbråka med en om vem som är sötast, hon eller jag. Det började med att jag kommer in och säger godmorgon. Då tittar hon på mig med sina stora ögon och säger helt spontant; "vad söt du är". Då säger jag; "tack och bock, men inte lika söt som du". "Jo", säger hon, "som en sockerbit". Eller kvinnan med afasi som så tydligt visar sin uppskattning mot en när man verkligen gör en extra ansträngning för att förstå vad hon menar. Hon som inte kan säga många ord rätt efter sin storke men ändå lyckas forma meningen "flickan är underbar" om en. Eller mannen som sträcker upp handen i en vinkingsgest mot en och utbrister "hello boy-girl" dagarna efter att jag klippte mig. Det värmer!

Nu ska jag njuta av ledigheten med en liten extra dos stolthet och glädje i kroppen! Ikväll ska jag få mer glädje i kroppen med dansklass, har börjat fundera på hur jag ska klara mig utan de klasserna hela mörka hösten och vintern. Man kanske skulle försöka få praktiken i STHLM ändå? Om det fanns nåt som hette GPR (glädje på recept) så skulle det vara de klasserna.

Igår kväll hyrde jag film och köpte godis me syrran, myskväll! Fast en skitkass film men det var mysigt ändå! Nu har jag hängt me syrran och farsan och kollat kvartsfinal i fotboll och käkat hemmagjorda burgare och smoothie till efterrätt, mums!