Trotsade snuvan och magontet och gick på Roberts dansstep ändå och fy fan vad jag är glad att jag gjorde det! STÖRT KUL!! Det är glädje när den är som störst :) Man märker inte att man tränar, det är inte jobbigt, man bara studsar upp och ner, hit och dit med största och fånigaste leendet på läpparna. Och visst är man lost lite då och då men då stannar man upp ett ögonblick, fortsätter le och så kör man igen när man hittar nån lucka att hoppa in i :D Underbart!
Nu kollar jag Grey's, spännande värre! Reed och Karev har blivit skjutna, gaah! Ska ge upp bloggandet nu och kika vidare! Puss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar