Suck, frustrerande att inte lyckas komma förbi spärren. Jag vet vad jag är dålig på och jag blir mer och mer medveten om att det sabbar för mig. Men det är en stor, stor kulle att klättra över. Man har problemet framför sig, kullen (eller ja, berg känns det som många gånger...). Man börjar ändra sitt tankesätt och släppa lite på kontrollen (klättringen börjar). Sen blir man lite osäker på vägen (blir rädd för att dra på sig mjölksyra). Man slår bort tankarna (fortsätter traska uppåt). Sen kommer osäkerheten och man fastnar totalt i tankebanorna och kommer ingenstans (total mjölksyra och man klarar inte av att gå en meter till). För varje dag som går kommer jag närmare toppen på kullen och ett steg närmare att faktiskt komma över den och börja rulla nedåt och framåt. Ett steg närmare att få se vad som finns på andra sidan kullen och ta del av nya tankesätt och att utvecklas. Men jag är fortfarande fast med ett par meter kvar till toppen....
Poetiskt skrivet? Nja... Det här inlägget är faktiskt inte till för er utan för min egen del. För att kunna gå tillbaka och se vart jag stod tidigare. För att när jag fastnar kunna gå och läsa det här och kunna säga till mig själv; fan Jossan, skärp dig! Mjölksyra går över, traska vidare. Frustration försvinner, fortsätt rulla vidare och lite på magkänslan. Det finns flera sätt att lösa saker på. Man behöver kanske inte gå normalt upp för kullen. Man kan faktiskt gå baklänges. Man kan hjula. Man kan rulla uppför. Man kan krypa. Man kan studsa.
Nu ska jag fortsätta komponera grymma träningsprogram. Jag ska inse att hur de än utformas kommer de göra nytta. Kanske inte på samma sätt som någon annans träningsprogram hade gjort. Men det kommer göra nytta! Nog snackat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar