Ett sms. Ett mail. Ett ord. Det är allt jag vill ha från dem. Vill bara veta att de är ok. Fan. Tentor och rapporter känns helt plötsligt väldigt oviktiga. Fråga mig inte hur jag ska kunna fokusera på det de närmaste dagarna. Tror inte jag riktigt fattat hur allvarligt läget i Brisbane är förrän nu. Men nu slog det mig verkligen och det ordentligt. Fan. Har tänkt på dem konstant senaste två timmarna nu. Allting kommer tillbaks. All värme och kärlek, alla underbara ord. De räddade mig men hur ska jag kunna rädda dem? Det kan jag inte och det är vetskapen om det som är allra värst. Jag tänker på deras nya hus som de var så glada över. Står det kvar? Jag tänker på Oscars kärlek till min turkos-gröna klänning. Eller ja, hans och min klänning. Hade velat ha den här nu. Jag kommer ihåg när jag helt nyvaken kom ut i köket och satte mig vid bordet. Han kom fram till mig, klappade mig och sa helt spontant; "Jag tycker så mycket om dig, du är så himla fin". Jag kommer ihåg alla middagar David och Lena fick säga åt honom att låta mig äta ifred då han bara ville pussas och kramas hela tiden. Jag kommer ihåg alla mornar han och Sofia smög in i mitt rum då jag fortfarande låg i sängen. Jag låtsades sova för att det var så underbart att höra de viska och diskutera om hur jag sov och spännande att se hur länge de kunde stå bredvid min säng och titta på mig innan Lena hittade de där inne och drog ut dem :) Jag kommer ihåg när Lena lämnade av mig på flygplatsen då jag skulle åka därifrån. Vi sa i bilen dit att tiden går fort och att vi säkert skulle krocka med varandra nånstans i livet och världen snart igen. Utanför flygplatsen sa hon att hon var skitkass på att säga hejdå till folk och jag kontrade med att jag helt säkert var sämre. Vi kramade varandra och sen gick vi fort åt varsitt håll för att slippa det. Jag grät och tror hon gjorde det också.
Ett sms. Ett mail. Ett ord. Det är allt jag vill ha just nu. Snälla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar